a waste of tuesdays
Om ni inte har missat det så är det faktiskt självaste nationella supardagen imorgon a.k.a valborg. Trots denna ingrodda samhällsnorm har min valborg blivit en alkoholfri sådan och istället tror jag att det blir en lite mysigare variant på det hela. Det blir grillning med några tjejer från klassen vilket jag tror kan bli en toppenkväll, i vilket fall som helst vill jag försöka intala mig själv det i och med att jag aldrig har haft en riktigt lyckad valborg.
Ingen dans idag och jag orkar heller inte berätta varför eftersom vi själva inte riktigt vet anledningen. Istället blev det Vasaparken med Emma och Fius för att senare åka vidare hem till byhålan number one.
Hela världen är så underbar om man är korkad, tom och glad.
Jag har kommit på mig själv att stå med vatten över huvudet som man brukar säga. Jag fruktar att jag har gått och blivit lite väl arrogant. In my deepest despair har jag insett jag jag ligger efter med sju uppgifter i skolan. Jag börjar fundera på om jag har fått ett så pass stort självförtroende att jag tror att jag ska hinna göra klart varje uppgift under en kväll vardera eftersom det är ungefär det jag har tid med. Det är (se höger) 37 dagar kvar tills skolan slutar och enligt mina beräkningar och med en tanke i att jag inte har självdiciplin nog så drar jag slutsaten att jag inte kommer att hinna. Så vad ska jag göra? Inte nog med att jag kommer att bli sjukligt besviken på mig själv så är det meningen att jag ska få betyg i dessa ämnen. Betyg är för mig lika med arbetsmöjligheter alltså blir de också färre. Utan arbete - inga pengar. Inga pengar - inget liv. Inget liv = döden. Eftersom jag är livsälskare så fruktar jag denna beräkning och hoppas på att jag har räknat fel.
Och det är inte slut här. Jag och min vän Rebecka har i sommar planerat att vi ska bege oss till Borlänge där jag har hört att Peace&Love ska hålla till. Problemet här är att jag aldrig lyckas ta mig i kragen och be min kära mor att köpa biljetten åt mig (nej, jag är inte bortskämd. Jag betalar senare). Det skulle ju vara förargligt/rätt åt mig om biljetterna skulle ta slut utan att jag har köpt några. Det värsta är att jag är en optimistjävel vilket innebär att det imorgon inte kommer att bekymra mig och mitt hopp om att det kommer att lösa sig av sig själv.
Apology accepted?
Japp, det är så sant som det är skrivet - Moa Edvardsson har också blivit en bloggare, åtminstone ska hon försöka. Därför vill hon inleda sin blogg med att be om förlåtelse. Vad hon själv kommer ihåg så var det senast i onsdags hon och hennes vän Cornelia pratade om att de inte skulle skaffa blogg och de undrade vad det egentligen var för vits med det men här sitter hon, alldeles svag och även hon har fallit för grupptrycket.
Det jag alltså försöker få fram är att jag vill säga förlåt till de jag idioförklarat och frågat va fan de har en blogg för (om det nu skulle vara så att jag av någon anledning har sagt så) - FÖRLÅT! och även ett förlåt till Cornelia som jag svek genom mitt medlemskap här på blogg. se
Då var det avklarat och nu ska jag då fortsätta att skriva något inressant som får alla er ute i cyberspace att vilja läsa mer, men då kommer den lilla haken.. vad skulle de vara för något? jag tänkte såhär, för er som undrar så kan jag ge er en möjlighet att försöka förstå varför min blogg heter som den gör. Jo, det var nämligen såhär att för ungeför 22 år sedan fick min mor och min far en liten bebis vid namn Kristofer. Ungefär två år senare ploppade det ut en till unge vid namn Maria. Den dåvarande tvåbarnsfamiljen levde ett harmoniskt svenssonliv (utan hund men med volvo) i ungeför tre år, sen blev det ännu ett tillskott i familjen och den vackraste bebisen av de alla skulle sättas till världen. Det var alltså jag om ni inte har fattat det. Jag var alltså nummer tre i den edvardssonianska barnaskaran så ser ni sambandet? Bra
vad står i den hemliga bloggordningen nu då? jag antar att jag kanske ska berätta vad jag har gjort idag eller är det något som är intresserad av det ens? Ni kan väl skriva en lite kommentar om jag är för tråkig, but be nice! skaffade inte en blogg för att bli förnedrad.
Idag iaf har vi firat vår käre fader som i fredags fyllde hela 51 år. stackarn börjar bli gammal som gatan men frågan är bara hur ung han känner sig i sinnet, det är ju trots allt det som räknas men med tanke på hans lack of hörsel så är det för mig ett tecken på att han kanske behöver börja fundera på att smörja sig bakom öronen om ni förstår? pga. hans födelsedag har jag även proppat i mig cirkus 5 bitar tårta vilket i min mening inte är så bra för beach 08, men det var ju gott så what the hell!
Nu känner jag att jag börjar får idetorka och även jag som är grön inom bloggvärlden förstår att det då är dags att avrunda. Nu återstår det bara för mig att säga adjö och tacka för mig och min debut. Jag är rätt stolt över att min första blogg blev rätt lång med kanske är det en nackdel i bloggvärlden eftersom längden kan leda till uttråkning som kan leda till att ingen läser, jag vet inte. you tell me
